The war is over.

Jag tycker det är konstigt att människor får glädje ur att få andra att må illa. Jag var i tiderna själv en av dem; men jag är evigt tacksam över att jag ändrade mig. Jag tänkte aldrig att jag skulle bli ett offer, eftersom att jag alltid varit social och överlag öppen för att lära känna nya människor och omgivningar. Jag har aldrig varit ensam, eller en mot många. Nu när jag bär på den känslan river den i mig som tusentals knivar. Visst har jag varit med om en massa, jag har ätit mediciner och bott på barnanstalter. Men aldrig har jag varit ensam, och jag har kommit över det. Nu står jag här som ett stort frågetecken och undrar hur jag skall klara mig. Orsakerna till det här är otroligt huvudlösa som egentligen inte är värda att kämpa mot, men det har bildats till något så stort att jag snart inte kan hantera det. Jag sitter och undrar om jag klarar mig i liv. Jag även skäms eftersom att jag aldrig varit den som visat svaghet eller att jag är sårad. I'm out of ideas how to make things work. Jag har ingen skola, jag är inte välkommen i klassen. Jag miste precis någon som betydde massor för mig, enbart för att människor vill förstöra för andra. Jag försökte mitt bästa för att nöja alla, och nu sitter jag på bottenplan och ser uppåt på alla och tar emot spaden så jag kan fortsätta gräva på min grop. Jag hoppas verkligen de människor som ville det här är glada för att de fick som de ville. Jag mår verkligen illa nu. Tack och varsågod. Jag försökte passa in, men det gick inte. Förlåt.

Ett surt inlägg

Nä jag blir så helvetes arg, helt ärligt.

Nu är vi tillbaka till den eviga stämpeln, igen, obviously hänger den fortfarande och släpar efter mig, stämpeln och idioter. Visst heter rubriken "Ett surt inlägg", men medan jag sitter och skriver har jag ett leende på läpparna. Varför? Jag fick idag höra det mest patetiska jag någonsin hört. Nu har jag alltså sålt mig själv. WELL THAT'S JUST FUCKING AMAZING! :-D 

Det som är synd är ju faktiskt att dessa människor jag just nu tänker på inte har en blek aning om min livshistoria eller vad jag gör. De bryr sig inte ett skit om mig, visserligen bryr inte jag mig heller om dem. Jag känner dem inte, de känner inte mig. Det betyder att det för er är det ju så jävla lätt att kalla mig för hora, slyna, billig och en massa skit. Men varför ni gör det? Jag har absolut ingen aning, för jag förstår inte vad ni vinner på med att förstöra för någon ni aldrig har växlat ett ord med.  Seriöst. Det är ju så jävla synd om er ifall ni verkligen har ett så tråkigt och svartvitt liv så ni bara sitter där och kommer med en massa skit.

Visst har jag gjort en MASSA saker jag inte är gjord över, det är jag fullständigt medveten om. Det är ni också, eftersom att det inte är enbart en som pratar. Men ni som nu vet allting om vad jag gör, vad har jag gjort på det senaste året? 

Har ni en blekaste aning? Nej. Så dra åt helvete. Egentligen bryr jag mig inte om rykten eller om vad folk pratar, men det börjar gå lite över nu med tanke på att era diskussioner utgår från att jag är hora osv. och att jag håller på hur som helst inte längre stämmer, eller är en del av mig.

Och jag svarar jävligt gärna på frågor angående hela jävla helvetet, men fråga av MIG då, inte av andra. Jag har en känsla av att svaret är åt helvete då. Tack så in i helvete för mig :)

Next time I'll be braver, I'll be my own saviour.

Så nu är jag här igen.
Känslan när man känner att någonting river inuti som fan, men den känslan går inte bort. Jag vet att det blir bättre, det blir det alltid. Men är det för mycket begärt att jag skall få vara lycklig, ens en liten stund? När jag säger att jag är van med det här, så ljuger jag. Man blir inte van med den här känslan, den blir bara värre för varje gång som går. Det jag vill hålla kvar mest, skiter sig också mest, och så går jag omkring och funderar vad i helvete jag har gjort för att förtjäna ett helvete som detta. Hela jävla veckan har jag gått omkring och känt en oro inom mig och varit rädd för att jag kommer att möta den här känslan förr eller senare. Samtidigt hade jag världens bästa känsla någonsin inom mig. Jag var social, jag var utåtvänd och glad. Jag kände fjärilarna i magen, och vaknade varje morgon med ett leende på läpparna. Jag mådde bra så in i helvete, speciellt för att jag aldrig trodde att jag skulle hitta någon jag faktiskt tyckte om så där mycket efter all skit jag fått som inte ens går att räkna med fingrarna längre. Känslan när man är kär är samtidigt världens bästa känsla någonsin, samtidigt är det den värsta.  Jag visste att det här skulle ta sjukt, men jag kan fan inte behärska mig när det kommer till känslor. Jag faller så förbannat hårt. Och jag försökte hålla fast vid det här, jag gjorde allting för att det kunde bli bra, men det var inte tillräckligt. Nej fy fan, vad gör man egentligen i en situation som denna? HELVETE! Jag blir ju förbannad så småningom.

FYI, you're no better.

"Så som man vill bli behandlad, så skall man behandla andra."
Kommer du ihåg när jag var där för dig när du blev "dumpad"?
Och hur du försökte få dem att hålla kontakten med dig, men
de vände ryggen åt hur du än försökte? Det kommer jag ihåg.

Honey, you're doing the exact same thing here... News flash.

The American Dream

Jag har funnit något som verkligen brinner inom mig. Något som fyller mig med iver och längtan; nämligen New York. Det kan bero på att jag sett på filmer. Det kan bero på att jag sett fina bilder därifrån. Men till en stor del är största orsaken för min iver att flyga iväg dit nyfikenhet. Jag är nyfiken på vad staden kan erbjuda mig.

Jag har liksom en stark vision om hur jag vill göra, vilket jag är glad över. Min vision om min dröm är samtidigt ganska enkel; lite som flygbiljetten. Jag vill beställa en enkelresa till New York, utan att ha någon aning om var jag är påväg, och när jag kommer hem tillbaka. Jag vill ta mig framåt, dag för dag, utan att veta vad jag skall göra. Eventuellt kommer jag att skaffa jobb, skaffa lägenhet. Allting kommer att vara så öppet som det bara kan bli. Och det kommer att vara tungt. Men vad är inte livet utan utmaningar? Vad stoppar mig från att leva som på film? Visst, kalla mig optimistisk, kalla mig blåögd, men hallå. Broadway. Central Park. Frihetsgudinnan. Skyskrapor. Oändligt med okända människor. Allting är möjligt. Det här är något jag måste göra.

I tried, I failed.

Okej, obviously är jag extremt dålig på att uppdatera bloggen. Under en månad har det hänt en hel del, både positivt och negativt; positiva är att jag träffat världens bästa Emma i Sverige, och en massa nya människor som var uppfriskande. Negativa är att jag verkligen har fucka upp en del, och nu tycks inget jag gör längre spela någon roll alls. Till stor del skyller jag på mig själv, för det mesta faktiskt. Men allting var inte mitt fel.

Jag är jättedålig på att be om ursäkt och säga förlåt. Det har funnits perioder då jag verkligen hade behövt förmågan att inse att man gjort fel och be om förlåtelse, men då var inget mitt fel ju. Fuck you tankesättet. Jag var självisk. Jag var argsint. Jag var elak. Jag var egoistisk. Jag mådde dåligt, och lät det brås på mina närmaste. De som inte var mig nära, fick lida ännu mer. Vissa har jag bett om förlåtelse för, vissa vänder enbart huvudet bort. Jag förstår. Jag är fullständigt medveten om hurdan bitch jag kan vara när jag riktigt vill; då som jag verkligen inser att jag har en orsak till det. Men har inte alla sina negativa sidor?


Varför jag skriver det här beror till stor del på en viss person. Som varit min bästa vän i många år, och som har varit där för mig. Alltid. Och jag har aldrig tackat dig, för ett jättefint stöd och för att du var en pålitlig vän för mig. Visserligen fanns det up's & down's i relationen, men nu är det nog fan en jävligt stor nerförsbacke. Visst har jag vänner och kompisar som jag umgås med så gott som helatiden, men det betyder inte att jag inte skulle sakna dig som fan. Detta är något jag tänkt på varje kväll en längre period nu, och det är nu jag har insett hurdan pain in the ass jag faktiskt kan vara. Och har varit. Detta är något jag mer än gärna skulle villa säga face-to-face, men för att vara ärlig har jag inte modet som krävs just nu. Ett kort förlåt svart på vitt hjälper inte, jag vet. Men det här är en början. Många frågade dig varför du ens umgicks med mig, och det är en fråga som inte ens jag har ett svar på. Varför? Det är som om jag själv ville dra mig själv på käften. Visst var jag inte allt för stabil själv, men herregud...!

Jag saknar dig. Jättemassor. Jag behövde inget mer än att få detta sagt.

All those fairytales are full of shit; one more fucking lovesong i'll be sick.

Okej, så det är sommarlov. Jag har ingen aning om vad det går åt mig, men jag vill tillbaka till skolan. Helt ärligt. Jag har absolut inget att göra förrän i juli då jag skall jobba, så jag kunde hellre sitta i skolan och räkna matematik. Jag vill att sommarlovet är över. Jag vill fan inte sitta här och tänka om och om på en massa skit. Jag tycker inte ens om stranden. Jag gillar inte heller att sola eftersom att jag inte blir så brun. Och inte gillar jag värme heller. Jag vill allvarligt att det blir höst. Nuuu.

Long story short.

Vad gör man när man slutat bry sig om någon som förut varit livsviktig i ens liv?

♥

Update!

Jag vet inte egentligen vad jag skall skriva om så det här blir väl en hel geggamojja. Hehe. Idag känner jag mig stabil på något sätt, på vilket vet jag inte. Satt idag ett antal timmar med Lina, Denise & Nica på kaffe, då jag verkligen kände att det är precis vad jag behövt i alla dessa månader. År. Fan vet jag, tur att vi gjorde det iaf, även dock jag fortfarande är lite krasslig och nog inte var i skolan idag pga att jag trodde att mitt huvud skulle explodera igårkväll. Vi pratade en massa, skvallrade (som flickor oftast gör) och satt tillslut och pratade deep stuff så jag fortfarande är snurrig i huvudet. Jag tänkte för mig själv "Det här livet." Ett superdupertack åt er, ni är bäst!

Ni alla har säkert sett KONY 2012, om inte så är det en kortfilm slash dokumentär om Joseph Kony, en diktator-ish (?) man som håller på med en massa dumma grejs, som barnarméer och sexsslavar, små flickor som egentligen skall sitta med sina hellokittymjukisdjur hemma med mamse o papse! Backtothepoint; eftersom att vi har ett slutarbete på åk. 9 bestämde jag mig för att skriva om bl.a Kony och några andra "unknown kriser" och antagligen visa upp hela fanskapet för hela skolan. Btw, om inte ni sett KONY 2012 så skall ni göra det. Jag bryr mig inte om vad och hur och vart och vem, och ifall det bara är skit och pengarna går till sex o knark som man skänker åt Invisible Children (välgörenhetsorganisation) så är det ju en helvetes tur att folk nu vet om den där jäkla Joseph. Men hur det än var så ber jag er att sätta 30 minuter på att kolla kortfilmen istället för att sitta och scrolla upp och ner på facebook frontpage och damnlol samt 9gags sidor. :-) Jag känner hur jag fortfarande har en superdupermassa att skriva, men det blir väl lite väl långt då. AEJO! Twitter! Jag har varit medlem där sedan 2009, men har först nu hittat motivation och inspiration till att börja "twittra". Jeejee, de e ju roligt! OCH, jag sökte in till skolor. Ohfuckshit. Aja, blir väl bra.
Jag känner hur jag skall sova nu.

ADIOS AMIGOS!

If we don't kill ourselves we'll be the leaders of a messed up generation.

Jag satt idag och tillbringade söndagseftermiddagen hos en av mina bästa vänner och kollade på tv, då det blev dags för nyheter. Först kom det lite pladder om Greklands finansiella bekymmer och lite bombdåd här och där runtomkring i Afganistan. Det jag verkligen lade märke till var att pennor och papper kommer att ersättas av elektronik såsom iPad och bärbara datorer. Jag satt där och var otroligt förvånad och bekymrad, då reportern frågade en flicka ifall hon visste hur man håller i en penna. WHAAAAAAT! Jag kände mig som min farmor/mormor då vi satt och funderade på hur framtiden kommer att se ut. Då 2013 får sin början skall alla i Soltunna kommun sitta med en iPad i famnen istället för ett papper på pulpeten och en stabilo i handen. Jag personligen tycker att det är rent av huvudlöst, människor kommer ju att lära sig hur man skriver eller över huvudtaget hur man använder en penna! Jag tycker det är otroligt synd att allting mer och mer börjar kretsa runt internet. Många beställer kläder via internet, istället för att gå in i affärerna och kolla på dem. Folk kollar på film på internet, istället för att gå på bio eller hyra en film. Folk umgås med sina vänner på Facebook och andra virtuala ställen istället för att dricka en kopp  kaffe med dem. Folk beställer mat via internet.

Men o andra sidan är det ju bra att man tar till fler finesser som anses vara ett underlättande angående lärandet, men kan man inte då dela upp på det hela och fortfarande ha kvar pennan och pappret, bokstavsboken där man övade på skrivstilen med att skriva små och stora bokstäver? Barnen kommer inte längre att gå hem med fina teckningar och textsnitt i papperform, nej. Allting finns på iPaden. Tänk, när ni är 50-60-70 år gamla, då har hela själva pennan dött bort, med dålig tur! Fyyyfan.

Vad tycker ni, är det bra att man ersätter pennan med elektronik?

Artikeln ang. beslutet av att ersätta traditionella läromedel

weheartit

Happy Valentine's day?

Många tycker att vändagen s.k "kaupallista paskaa", vilket jag ofta påstår att det är när den dagen blir aktuell. Egentligen firas ju alla hjärtans dag inte i Finland såsom i Amerika, men så som Halloween har vändagen spridit sig hit i Norden.

När jag tänker efter, så är det egentligen en ganska stor sak för mig, när jag lyssnar på mina vänner när dom planerar på vad dom skall köpa åt sina pojk- och flickvänner, och stressar över att den andra inte kommer att göra eller köpa något för honom/henne imorgon. Då slog det för mig att jag kommer att vara ensam, då de andra spenderar morgondagen på en romantisk middag på restaurang eller hemma, och den tanken får en på lite smådeppat humör. Och bättre blir det ju inte när folk stressar oändligt på vad dom kommer att få, fast det egentligen är tanken som räknas.

Jag börjar rent av småhata vändagen, eftersom att det är som en reminder; "Kom ihåg att du inte gör något extra imorgon, eftersom att du inte har någon att dela vändagen med. Sitt hemma och tänk på dem som sitter på "kynttiläillallinen" och drick ett glas vin. After all, det är din hjärtevän."

Det här är ju inte sådär hemskt trevligt, tycker jag. Men jag är glad för dem som faktiskt kommer att ha en oförglömlig kväll imorgon.

T.G.I.F

Jag älskar fredagar. Det är alltid veckodagen man räknar dagarna till på måndagmorgon då man lider av måndagsdepression. Man tänker "Imorgon är det tisdag, sen är det två dagar till torsdag och därefter kommer fredag." Så gör jag iallafall. Och jag tröttnar aldrig på den känslan då man stiger upp på fredagsmorgonen, är ca. 2 minuter helt yr i huvudet då jag inte förstår nånting, och sedan slår det mej; It's friday, friday, gotta get down on friday!

Don't say it's not about the looks.

När människor säger att de inte ser på utseendet, dvs. det yttre då det kommer till förtjusning, till och med kärlek, tycker jag att de ljuger. Jag menar; det första du ser är utseendet. Om du är någonstans och du ser en person som rent ut sagt inte ser bra ut, tänker du då att du vill ha den personen? Jag menar, om jag ser en fet, finnig och smutsig kille så befinner jag nog inte personen som attraktiv och ser mig inte ha en framtid eller något alls med personen.
Skulle jag totalt skita i mitt utseende, inte sminka mig, inte tänka på hur jag klär mig och inte duscha skulle nog ingen bry sig. Och det är så samhället funkar, och det suger.

Det förstår jag att ifall man via vänkrets eller annan krets lärt känna någon som inte direkt ser bra ut, men trivts i personens sällskap och varit mycket i hans/hennes sällskap och att det då utvecklas till något mer, då förstår jag att man inte sett på utseendet. Men då människor säger att det inte alls handlar om utseendet så är dom nog inte ärliga, eller okej visst kan det finnas dom. Men såna känner jag inte till.

 

Kakkonen on ykkönen!

Life's what you make it so let's make it right!

Jag har väntat på den här stunden; då man verkligen inser att man inte har några problem längre. Jag kommer inte ihåg när senast jag har konstaterat att jag inte har några problem eller något som trycker på, utan att ljuga. Inga problem inom familjen, inga "säätön" som man bara får magsår av och till och med motivationen gällande skolan hittade jag idag. Och fy fan vad det känns skönt, alltså! Känns nästan lite tomt utan all drama och de eviga stresskramperna i magen.

Jag tänker på hur alla dörrar står öppna, hur bra jag kan göra mitt liv till egentligen. Något har fått mig att tänka efter en aning, och jag vill plötsligt förlåta och be om förlåtelse av människor jag inte haft desto bättre relationer med. Det är bara jag själv som kan förbättra mitt levnadssätt och min syn på livet! Helljeeeeeeeee!

Den eviga stämpeln

Let's go deep shit!
Jag antar att det jag kommer att skriva inte är för personligt, eftersom att alla vet och alla pratar. Och när alla pratar, blir saker mer överdrivna, så det skall låta bättre (alltså sämre då) och för att folk skall ha något att prata om.

Jag är otroligt glad över att det är ett nytt år, eftersom att man lovar saker och gör ändringar, bara för att det redan från långt tillbaks har varit en tradition att göra nyårslöften. Mitt var inte att sluta röka, minska på att dricka, eller att äta hälsosamt. Jag har gjort ett nyårslöfte vilket jag hållit för mig själv; att respektera mig själv och min kropp.

Det jag skriver kommer inte att ändra på hur mycket det pratas och vem som pratar, jag bara vill få det sagt, helt enkelt. Förra året var helt ärligt åt helvete. Jag drack varje veckoslut, och när jag dricker gör jag saker som jag ofta ångrar nästa morgon. Jag har inte riktigt förstått hur långt allting egentligen gick; när man täntke på att "jag är fortfarande ung och kan göra vad jag vill, livet är för kort för att låta bli." Men uschfyfan. Och detta leder alltid till att folk pratar, och jag skäms. Jag kan bra säga att jag skäms som fan, och jag skulle göra vad som helst för att gå tillbaka i tiden och göra annorlunda. Jag har också satt min tid och mina känslor på helt fel personer, vilket som också har lett till att man blivit använd. När man är förtjust är man förblindad; och då vill ju allting oftast skita på sig. För mig iallafall.

Och allt det här var inte ens länge sen, men när jag redan ser bakåt på hurdan jag var och vad jag gjorde mår jag illa av det. Och det är ju inte så mysigt att bli kallad för billig och lätt, men jag har absolut inget att säga emot. Det värsta är att det dom säger stämmer, och det känns naket. Pinsamt. Kränkande. Och vid situationer som denna har man inte så värst mycket att göra heller, för stämpeln är som tatuerad i min panna. Jag kan inte göra något åt saken, alls. "I told you" är vad jag har hört för det mesta, och fy fan vad det känns hemskt. Jag kan inte ens förklara hur det känns. När jag går ute på gatorna vill jag bara göra mig så osynlig som möjligt, för att alla vet. "Där är hon som e billig" tänker dom när dom kör förbi.

Så mycket kan jag glädja mig, att allting faktiskt inte stämmer, och då bryr jag inte egentligen. Jag kan inte skämmas för något jag inte gjort. Men när man tillägger sakerna som inte stämmer till det som stämmer, så visst låter det illa då. Mycket illa. Jag skulle göra vad som helst för en ny start.

Men det kommer jag inte att få. Jag bara väntar på att jag kan flytta åt helvete från det här och börja om. Totalt.

All I can do is blame myself and look at the people laughing at my face.