The war is over.

Jag tycker det är konstigt att människor får glädje ur att få andra att må illa. Jag var i tiderna själv en av dem; men jag är evigt tacksam över att jag ändrade mig. Jag tänkte aldrig att jag skulle bli ett offer, eftersom att jag alltid varit social och överlag öppen för att lära känna nya människor och omgivningar. Jag har aldrig varit ensam, eller en mot många. Nu när jag bär på den känslan river den i mig som tusentals knivar. Visst har jag varit med om en massa, jag har ätit mediciner och bott på barnanstalter. Men aldrig har jag varit ensam, och jag har kommit över det. Nu står jag här som ett stort frågetecken och undrar hur jag skall klara mig. Orsakerna till det här är otroligt huvudlösa som egentligen inte är värda att kämpa mot, men det har bildats till något så stort att jag snart inte kan hantera det. Jag sitter och undrar om jag klarar mig i liv. Jag även skäms eftersom att jag aldrig varit den som visat svaghet eller att jag är sårad. I'm out of ideas how to make things work. Jag har ingen skola, jag är inte välkommen i klassen. Jag miste precis någon som betydde massor för mig, enbart för att människor vill förstöra för andra. Jag försökte mitt bästa för att nöja alla, och nu sitter jag på bottenplan och ser uppåt på alla och tar emot spaden så jag kan fortsätta gräva på min grop. Jag hoppas verkligen de människor som ville det här är glada för att de fick som de ville. Jag mår verkligen illa nu. Tack och varsågod. Jag försökte passa in, men det gick inte. Förlåt.