FYI, you're no better.

"Så som man vill bli behandlad, så skall man behandla andra."
Kommer du ihåg när jag var där för dig när du blev "dumpad"?
Och hur du försökte få dem att hålla kontakten med dig, men
de vände ryggen åt hur du än försökte? Det kommer jag ihåg.

Honey, you're doing the exact same thing here... News flash.

The American Dream

Jag har funnit något som verkligen brinner inom mig. Något som fyller mig med iver och längtan; nämligen New York. Det kan bero på att jag sett på filmer. Det kan bero på att jag sett fina bilder därifrån. Men till en stor del är största orsaken för min iver att flyga iväg dit nyfikenhet. Jag är nyfiken på vad staden kan erbjuda mig.

Jag har liksom en stark vision om hur jag vill göra, vilket jag är glad över. Min vision om min dröm är samtidigt ganska enkel; lite som flygbiljetten. Jag vill beställa en enkelresa till New York, utan att ha någon aning om var jag är påväg, och när jag kommer hem tillbaka. Jag vill ta mig framåt, dag för dag, utan att veta vad jag skall göra. Eventuellt kommer jag att skaffa jobb, skaffa lägenhet. Allting kommer att vara så öppet som det bara kan bli. Och det kommer att vara tungt. Men vad är inte livet utan utmaningar? Vad stoppar mig från att leva som på film? Visst, kalla mig optimistisk, kalla mig blåögd, men hallå. Broadway. Central Park. Frihetsgudinnan. Skyskrapor. Oändligt med okända människor. Allting är möjligt. Det här är något jag måste göra.

I tried, I failed.

Okej, obviously är jag extremt dålig på att uppdatera bloggen. Under en månad har det hänt en hel del, både positivt och negativt; positiva är att jag träffat världens bästa Emma i Sverige, och en massa nya människor som var uppfriskande. Negativa är att jag verkligen har fucka upp en del, och nu tycks inget jag gör längre spela någon roll alls. Till stor del skyller jag på mig själv, för det mesta faktiskt. Men allting var inte mitt fel.

Jag är jättedålig på att be om ursäkt och säga förlåt. Det har funnits perioder då jag verkligen hade behövt förmågan att inse att man gjort fel och be om förlåtelse, men då var inget mitt fel ju. Fuck you tankesättet. Jag var självisk. Jag var argsint. Jag var elak. Jag var egoistisk. Jag mådde dåligt, och lät det brås på mina närmaste. De som inte var mig nära, fick lida ännu mer. Vissa har jag bett om förlåtelse för, vissa vänder enbart huvudet bort. Jag förstår. Jag är fullständigt medveten om hurdan bitch jag kan vara när jag riktigt vill; då som jag verkligen inser att jag har en orsak till det. Men har inte alla sina negativa sidor?


Varför jag skriver det här beror till stor del på en viss person. Som varit min bästa vän i många år, och som har varit där för mig. Alltid. Och jag har aldrig tackat dig, för ett jättefint stöd och för att du var en pålitlig vän för mig. Visserligen fanns det up's & down's i relationen, men nu är det nog fan en jävligt stor nerförsbacke. Visst har jag vänner och kompisar som jag umgås med så gott som helatiden, men det betyder inte att jag inte skulle sakna dig som fan. Detta är något jag tänkt på varje kväll en längre period nu, och det är nu jag har insett hurdan pain in the ass jag faktiskt kan vara. Och har varit. Detta är något jag mer än gärna skulle villa säga face-to-face, men för att vara ärlig har jag inte modet som krävs just nu. Ett kort förlåt svart på vitt hjälper inte, jag vet. Men det här är en början. Många frågade dig varför du ens umgicks med mig, och det är en fråga som inte ens jag har ett svar på. Varför? Det är som om jag själv ville dra mig själv på käften. Visst var jag inte allt för stabil själv, men herregud...!

Jag saknar dig. Jättemassor. Jag behövde inget mer än att få detta sagt.