The war is over.

Jag tycker det är konstigt att människor får glädje ur att få andra att må illa. Jag var i tiderna själv en av dem; men jag är evigt tacksam över att jag ändrade mig. Jag tänkte aldrig att jag skulle bli ett offer, eftersom att jag alltid varit social och överlag öppen för att lära känna nya människor och omgivningar. Jag har aldrig varit ensam, eller en mot många. Nu när jag bär på den känslan river den i mig som tusentals knivar. Visst har jag varit med om en massa, jag har ätit mediciner och bott på barnanstalter. Men aldrig har jag varit ensam, och jag har kommit över det. Nu står jag här som ett stort frågetecken och undrar hur jag skall klara mig. Orsakerna till det här är otroligt huvudlösa som egentligen inte är värda att kämpa mot, men det har bildats till något så stort att jag snart inte kan hantera det. Jag sitter och undrar om jag klarar mig i liv. Jag även skäms eftersom att jag aldrig varit den som visat svaghet eller att jag är sårad. I'm out of ideas how to make things work. Jag har ingen skola, jag är inte välkommen i klassen. Jag miste precis någon som betydde massor för mig, enbart för att människor vill förstöra för andra. Jag försökte mitt bästa för att nöja alla, och nu sitter jag på bottenplan och ser uppåt på alla och tar emot spaden så jag kan fortsätta gräva på min grop. Jag hoppas verkligen de människor som ville det här är glada för att de fick som de ville. Jag mår verkligen illa nu. Tack och varsågod. Jag försökte passa in, men det gick inte. Förlåt.

Ett surt inlägg

Nä jag blir så helvetes arg, helt ärligt.

Nu är vi tillbaka till den eviga stämpeln, igen, obviously hänger den fortfarande och släpar efter mig, stämpeln och idioter. Visst heter rubriken "Ett surt inlägg", men medan jag sitter och skriver har jag ett leende på läpparna. Varför? Jag fick idag höra det mest patetiska jag någonsin hört. Nu har jag alltså sålt mig själv. WELL THAT'S JUST FUCKING AMAZING! :-D 

Det som är synd är ju faktiskt att dessa människor jag just nu tänker på inte har en blek aning om min livshistoria eller vad jag gör. De bryr sig inte ett skit om mig, visserligen bryr inte jag mig heller om dem. Jag känner dem inte, de känner inte mig. Det betyder att det för er är det ju så jävla lätt att kalla mig för hora, slyna, billig och en massa skit. Men varför ni gör det? Jag har absolut ingen aning, för jag förstår inte vad ni vinner på med att förstöra för någon ni aldrig har växlat ett ord med.  Seriöst. Det är ju så jävla synd om er ifall ni verkligen har ett så tråkigt och svartvitt liv så ni bara sitter där och kommer med en massa skit.

Visst har jag gjort en MASSA saker jag inte är gjord över, det är jag fullständigt medveten om. Det är ni också, eftersom att det inte är enbart en som pratar. Men ni som nu vet allting om vad jag gör, vad har jag gjort på det senaste året? 

Har ni en blekaste aning? Nej. Så dra åt helvete. Egentligen bryr jag mig inte om rykten eller om vad folk pratar, men det börjar gå lite över nu med tanke på att era diskussioner utgår från att jag är hora osv. och att jag håller på hur som helst inte längre stämmer, eller är en del av mig.

Och jag svarar jävligt gärna på frågor angående hela jävla helvetet, men fråga av MIG då, inte av andra. Jag har en känsla av att svaret är åt helvete då. Tack så in i helvete för mig :)

Next time I'll be braver, I'll be my own saviour.

Så nu är jag här igen.
Känslan när man känner att någonting river inuti som fan, men den känslan går inte bort. Jag vet att det blir bättre, det blir det alltid. Men är det för mycket begärt att jag skall få vara lycklig, ens en liten stund? När jag säger att jag är van med det här, så ljuger jag. Man blir inte van med den här känslan, den blir bara värre för varje gång som går. Det jag vill hålla kvar mest, skiter sig också mest, och så går jag omkring och funderar vad i helvete jag har gjort för att förtjäna ett helvete som detta. Hela jävla veckan har jag gått omkring och känt en oro inom mig och varit rädd för att jag kommer att möta den här känslan förr eller senare. Samtidigt hade jag världens bästa känsla någonsin inom mig. Jag var social, jag var utåtvänd och glad. Jag kände fjärilarna i magen, och vaknade varje morgon med ett leende på läpparna. Jag mådde bra så in i helvete, speciellt för att jag aldrig trodde att jag skulle hitta någon jag faktiskt tyckte om så där mycket efter all skit jag fått som inte ens går att räkna med fingrarna längre. Känslan när man är kär är samtidigt världens bästa känsla någonsin, samtidigt är det den värsta.  Jag visste att det här skulle ta sjukt, men jag kan fan inte behärska mig när det kommer till känslor. Jag faller så förbannat hårt. Och jag försökte hålla fast vid det här, jag gjorde allting för att det kunde bli bra, men det var inte tillräckligt. Nej fy fan, vad gör man egentligen i en situation som denna? HELVETE! Jag blir ju förbannad så småningom.

FYI, you're no better.

"Så som man vill bli behandlad, så skall man behandla andra."
Kommer du ihåg när jag var där för dig när du blev "dumpad"?
Och hur du försökte få dem att hålla kontakten med dig, men
de vände ryggen åt hur du än försökte? Det kommer jag ihåg.

Honey, you're doing the exact same thing here... News flash.

The American Dream

Jag har funnit något som verkligen brinner inom mig. Något som fyller mig med iver och längtan; nämligen New York. Det kan bero på att jag sett på filmer. Det kan bero på att jag sett fina bilder därifrån. Men till en stor del är största orsaken för min iver att flyga iväg dit nyfikenhet. Jag är nyfiken på vad staden kan erbjuda mig.

Jag har liksom en stark vision om hur jag vill göra, vilket jag är glad över. Min vision om min dröm är samtidigt ganska enkel; lite som flygbiljetten. Jag vill beställa en enkelresa till New York, utan att ha någon aning om var jag är påväg, och när jag kommer hem tillbaka. Jag vill ta mig framåt, dag för dag, utan att veta vad jag skall göra. Eventuellt kommer jag att skaffa jobb, skaffa lägenhet. Allting kommer att vara så öppet som det bara kan bli. Och det kommer att vara tungt. Men vad är inte livet utan utmaningar? Vad stoppar mig från att leva som på film? Visst, kalla mig optimistisk, kalla mig blåögd, men hallå. Broadway. Central Park. Frihetsgudinnan. Skyskrapor. Oändligt med okända människor. Allting är möjligt. Det här är något jag måste göra.

I tried, I failed.

Okej, obviously är jag extremt dålig på att uppdatera bloggen. Under en månad har det hänt en hel del, både positivt och negativt; positiva är att jag träffat världens bästa Emma i Sverige, och en massa nya människor som var uppfriskande. Negativa är att jag verkligen har fucka upp en del, och nu tycks inget jag gör längre spela någon roll alls. Till stor del skyller jag på mig själv, för det mesta faktiskt. Men allting var inte mitt fel.

Jag är jättedålig på att be om ursäkt och säga förlåt. Det har funnits perioder då jag verkligen hade behövt förmågan att inse att man gjort fel och be om förlåtelse, men då var inget mitt fel ju. Fuck you tankesättet. Jag var självisk. Jag var argsint. Jag var elak. Jag var egoistisk. Jag mådde dåligt, och lät det brås på mina närmaste. De som inte var mig nära, fick lida ännu mer. Vissa har jag bett om förlåtelse för, vissa vänder enbart huvudet bort. Jag förstår. Jag är fullständigt medveten om hurdan bitch jag kan vara när jag riktigt vill; då som jag verkligen inser att jag har en orsak till det. Men har inte alla sina negativa sidor?


Varför jag skriver det här beror till stor del på en viss person. Som varit min bästa vän i många år, och som har varit där för mig. Alltid. Och jag har aldrig tackat dig, för ett jättefint stöd och för att du var en pålitlig vän för mig. Visserligen fanns det up's & down's i relationen, men nu är det nog fan en jävligt stor nerförsbacke. Visst har jag vänner och kompisar som jag umgås med så gott som helatiden, men det betyder inte att jag inte skulle sakna dig som fan. Detta är något jag tänkt på varje kväll en längre period nu, och det är nu jag har insett hurdan pain in the ass jag faktiskt kan vara. Och har varit. Detta är något jag mer än gärna skulle villa säga face-to-face, men för att vara ärlig har jag inte modet som krävs just nu. Ett kort förlåt svart på vitt hjälper inte, jag vet. Men det här är en början. Många frågade dig varför du ens umgicks med mig, och det är en fråga som inte ens jag har ett svar på. Varför? Det är som om jag själv ville dra mig själv på käften. Visst var jag inte allt för stabil själv, men herregud...!

Jag saknar dig. Jättemassor. Jag behövde inget mer än att få detta sagt.

All those fairytales are full of shit; one more fucking lovesong i'll be sick.

Okej, så det är sommarlov. Jag har ingen aning om vad det går åt mig, men jag vill tillbaka till skolan. Helt ärligt. Jag har absolut inget att göra förrän i juli då jag skall jobba, så jag kunde hellre sitta i skolan och räkna matematik. Jag vill att sommarlovet är över. Jag vill fan inte sitta här och tänka om och om på en massa skit. Jag tycker inte ens om stranden. Jag gillar inte heller att sola eftersom att jag inte blir så brun. Och inte gillar jag värme heller. Jag vill allvarligt att det blir höst. Nuuu.