Så nu är jag här igen.
Känslan när man känner att någonting river inuti som fan, men den känslan går inte bort. Jag vet att det blir bättre, det blir det alltid. Men är det för mycket begärt att jag skall få vara lycklig, ens en liten stund? När jag säger att jag är van med det här, så ljuger jag. Man blir inte van med den här känslan, den blir bara värre för varje gång som går. Det jag vill hålla kvar mest, skiter sig också mest, och så går jag omkring och funderar vad i helvete jag har gjort för att förtjäna ett helvete som detta. Hela jävla veckan har jag gått omkring och känt en oro inom mig och varit rädd för att jag kommer att möta den här känslan förr eller senare. Samtidigt hade jag världens bästa känsla någonsin inom mig. Jag var social, jag var utåtvänd och glad. Jag kände fjärilarna i magen, och vaknade varje morgon med ett leende på läpparna. Jag mådde bra så in i helvete, speciellt för att jag aldrig trodde att jag skulle hitta någon jag faktiskt tyckte om så där mycket efter all skit jag fått som inte ens går att räkna med fingrarna längre. Känslan när man är kär är samtidigt världens bästa känsla någonsin, samtidigt är det den värsta. Jag visste att det här skulle ta sjukt, men jag kan fan inte behärska mig när det kommer till känslor. Jag faller så förbannat hårt. Och jag försökte hålla fast vid det här, jag gjorde allting för att det kunde bli bra, men det var inte tillräckligt. Nej fy fan, vad gör man egentligen i en situation som denna? HELVETE! Jag blir ju förbannad så småningom.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti