Green Christmas!

Huuups, bloggen har visst fått stå över julen och lite längre, men har varit så förbannat inne på att åka iväg till Kanarieöarna! Så för tillfället sitter jag ute på terassen och dricker ett glas APELSINSAFT och njuter av de sista sommardagarna innan det är dags att flyga tillbaka till det kalla, regniga och ruskiga Finland.
Vi firade alltså julafton här, vilket som jag tyckte att var jättetrevligt, eftersom att jag inte är ett stort fan av jultraditioner. Jag tycker inte om julmaten, och inte om att sitta i ett bord med halva släkten och bara le och nicka för att slippa argument och konflikter. Men enligt nära och kära Facebook har visst många haft det snäppet värre när det kommer till krånglig släkt och äcklig skinka.

Julafton här var alltså uppfrisknande och speciell. Förmiddagen och eftermiddagen tillbringade vi åt att shoppa, och när vi kom till Santa Brígida (där vi bor) tände vi grillen och åt biff och potatis. Det kändes så otroligt skönt när man tänkte efter på hur alla andra tillbringar julen! Då vi vaknade på julaftons morgon förstod jag inte ens att det var jul, förrän jag la märke till några paket och kuvert på bordet. Jag fick ett paket, vilket som innehöll vantar, och kuvärten innehöll pengar. Chi-chinggggg !

Men truth is, så saknar jag mina vänner massormassormassor, och det blir skönt att komma hem på torsdag, och att jag får fira nyår med mina vänner.

Feliz Navidad, bara!

Vad är ett förhållande?

Som många av er (som tappar bort sig hit, såklart) vet, så har jag aldrig varit i ett förhållande, och då räknar jag   inte med "vill du bli ihop med mig" taktiken från lågstadietiden. Nej, i ett riktigt förhållande har jag aldrig varit. För att vara helt ärlig har jag egentligen ingen aning om hur förhållanden funkar, förutom det jag sett av bekanta och vänner.

I princip är det inte så hemskt, jag menar, ensam är jag ändå inte. Jag har faktiskt oftast någon jag tycker om och trivs med, och träffar regelbundet, men det är inte ett förhållande. Inte nära på. Så bara för att jag inte har varit i ett förhållande betyder inte att jag aldrig haft något med någon. As a matter of fact; börjar dom bli lite väl många, men det beror helt enkelt på att jag är en hopplös romantiker som faller superlätt, men samtidigt hårt. Och känslan då man blir dumpad är alltid lika skit. Plus att jag alltid fuckar upp dom relationerna som det verkligen kunde bli ett förhållande av, och då har oftast gräset varit grönare på andra sidan. När man kommit till andra sidan har det bara varit ett ämbar med skit.

Men när jag säger att jag inte är ensam ljuger en liten del av mig. Nej, fysiskt är jag inte ensam. Men psykiskt blir det tungt i långa loppet, visst skulle det ju vara tryggt och mysigt att faktiskt helatiden ha någon brevid en, inte bara ostabila och osäkra "säätön" som bara dumpar en till slut. Plus att man blir använd så in i helvete vilket jag nyss kom underfund med, jävlahelvetesfan. Men jag vet inte, kanske är det bara jag som ger en fel bild av mig själv. Eller så är det helt enkelt så att jag skall vara forever alone. :'D

Troende? Nej.

Jag har alltid haft ett bra vitsord i religion i skolan. Jag har alltid varit aktiv när det kommit till religiontimmarna. Men behöver man vara insatt i en viss religion då, eller tro på något? Det behöver inte jag. Jag tror inte på Gud, och inte heller på vad Jesus lär skall ha gjort.
 Som en berättelse, som fiktion tycker jag att berättelserna inom kristendomen och Bibeln är intressanta. De är som berättelser man berättar för sina barn, som sagor. Som fakta tycker jag att det låter huvudlöst. Okej, klart det kan ha funnits en man vid namnet Jesus, men han kom knappast till så som man läser i Bibeln. Och knappast gick han på rinnande vatten heller, jag kan också gå på vatten då det är minusgrader ute.
 Jag tänker inte räkna upp alla saker han gjort som jag inte tror på, jag tror ni själva vet så mycket och vet vad jag pratar om.
Själv hör jag till kyrkan, tillsvidare. När jag får mina föräldrar övertalat om att jag inte vill höra till kyrkan, skriver jag ut mig. Jag vill inte höra till något jag inte är troende över huvudtaget. Jag gick inte heller skriftskolan, eftersom att jag inte ville sätta ett tiotal timmar på att sitta i kyrkan och lyssna på något jag inte tror på. Och så mycket respekt har jag ändå att jag inte vill gå skriftskolan bara för att få pengar, smycken och blommor. Det tycker jag att är fel och respektlöst mot församlingen och tron, någon gräns måste det få vara. En orsak varför jag även vill skriva ut mig från kyrkan är pga. Päivi Räsänen och kristdemokraterna, vad är det för fel på att en man älskar en man och en kvinna älskar en kvinna? Nyt hei jotain tolkkuu tähän hommaan.

Inte tror jag på Gud heller, inte i sådan form som han/den/hon förekommer (alltså som en han oftast) i böcker, målningar och filmer. Jag menar, hallå.. Tror ni faktiskt att det finns en random gubbe som svävar omkring på molnen och bestämmer vem som kommer till himlen och vem som dör? Och när man dör så sitter man där och chillar med Gud och änglar.
Det är det ända jag inte tror på när det kommer till något slag av liv efter döden. Men jag har nog ingen aning om vad som kommer att hända när vi dör. Jag tror iallafall inte att det är helt slut när man dör. Det kan ju inte fan funka så... Alltid när jag kommer in på tankar som domhär så blir jag jätteförvirrad och lite nervös samt rädd när jag funderar på hur konstigt humanismen och världens funktion är, och när man inte vet vad som kommer att hända en. Nångång tänker jag på att vad om jag är den enda riktiga människan i världen, som en huvudperson, och resten är bara spel, bara kulisser. Jag filosoferar mycket, så mycket att jag tillslut inte längre kan tänka ut eller in.

Jag, enligt mig själv går under kategorin "Atheist.".

VÄRLDENS BÄSTA EMMA !

Nu har det gått kanske ett och ett halft år sedan jag och Emma första gången träffades. Jag kommer ihåg hur jag från första början tänkte tyst för mig själv att hon verkade vara jättetrevlig och att jag säkert skulle spendera massvis med tid med henne. Det blev ju så, och mycket mera.

Jag kunde aldrig tänka mig att vi skulle bli så nära vänner. Hon blev snabbt min andra halva. Mina dagar gick åt att umgås med henne, och oberoende var vi var och vad vi gjorde hade vi alltid lika roligt tillsammans. Hon blev på kort tid den personen jag kunde berätta allt till; den personen som jag litade på med hela mitt liv. Hon var som min BH; alltid nära och som stöd. Hennes axlar blev dom jag kunde luta mitt huvud på då jag hade det svårt. Jag befinner det jobbigt att beskriva med ord hur lycklig jag är för att ha fått en sådan vän, för en sådan fin person som hon är nog svår, om inte omöjlig att hitta.

Egentligen har jag bara lust att sitta och skriva ner hur mycket hon betyder för mig och hur sjukt mycke jag saknar det, men det krävs många blogginlägg för att skriva ner allt jag tycker om henne.

Då hon åkte till Sverige över helger och högtider satt jag seriöst hemma och konstaterade att jag inte hade något att göra. Jag satt och räknade dagar, utan att överdriva. Jag har aldrig haft så svårt att vara borta från en vän, som jag hade. När hon kom tillbaka var jag varje gång otroligt lättad och skitglad, fast jag inte visade det åt henne alla gånger. Kanske hon hade blivit lite rädd då. haha...

Då hon flyttade tillbaka till Sverige hade jag samma känsla jag brukade ha då hon flög över helgen till hemlandet. Till slut fattade jag att hon inte skulle komma på en lång tid, och då började jag seriöst fundera ordentligt på vad jag skulle göra för att komma upp till samma gyllene känsla jag hade med henne. Jag kan inte bara sitta och vara med en annan vän utan att bli rastlös, men med henne kunde jag. Som jag sa, så hade det ingen skillnad vad vi gjorde. Skulle vi ha suttit i ett tomt, isolerat rum hade vi fortfarande haft det trevligt.

Okej, då hon flyttade till Sverige tillbaka så var ju mitt liv inte över; bara mycket tråkigare. Tack gode gud att det bara är grannlandet och inte en annan kontinent...! Nog för att inte ens det hade ändrat på att hon fortfarande är en av mina totalt bästa vänner. Så lätt slipper hon inte av mig !

Jag kan inte vänta tills hon kommer hit! Då är jag världens gladaste Kajsa, i sällskap av världens bästa 
Emma! <3 

Vem är jag?

Mmmkaay. Fick inspis o idéer för det här blogginlägget tackvare Tintti (ni kommer rakt till bloggen med att trycka på namnet) så here goes.

Hon skrev då i ett av inläggen att hon har två personligheter, och då började jag och fundera på mina, och kom fram till att de är många. Vet inte om det är negativt eller positivt eller helt enkelt bara fucked up. Höhö.  Så ja. 

Det finns den ena jag som helt enkelt e mahtipissis, på utseendet i klädväg. Leggings, toppi, typ huppare. LEOPARDMÖNSTER. Lite måste det vara, inte helt överdrivet dock. Skinnrocken e också helt gottahave. (Nu sitter säkert personen som jag fick inspiration av och skrattar (ifall hon läser) eftersom att hon precis kritiserat dom här fallen i bloggen).. Höhö.

 Sen finns det jag som är lite mer sofistikerad. Låter kanske lite konstigt, men det är faktiskt så. Det är då jag har mina stunder som jag faktiskt använder det jag lärt mig vid skolbänken. Då tycker jag om att sitta och dricka vin, njuta av olika oster och begå politiska och historiska diskussioner, och då älskar jag att argumentera. Då ser jag hyfsad ut och är det också inuti. 

Sen finns det den som går omkring med mössa på huvudet helatiden, och någon av mina älskade Slayer/A7X/Dimmu/Ramones skjortor och känner mig rebellisk och vill göra något brutalt medan jag går omkring och lyssnar på deathmetal, punk eller någoslikatär. Då är jag steget galnare än normalt.

Här kommer vi också fram till det att jag lyssnar på typ allting. Då jag har min pissis-switch on e' de dunkadunka som gäller. Smarta jag lyssnar på gammalt, legendariskt. klassiskt. No shit it's weird. Och sista som jag nämnde, kan väl inte va så svårt att lista ut vad jag gillar att lyssna på då.

Sen finns det ju pojkiga jag. Verkkarit, lenkkarit ja vetoketjuhuppari! Och då har jag nog ingen aning om hur man skall bete sig nära folk, utan beter mig lite hur jag tycker. Vilket som är helt skönt.

Men den jag är mest är nog helt "tavis", alltså normal. Typ. Inga brutala färger, neutralt och bra. Semilite/mycke makeup & håret på svans. Så vill det oftast bli då inspirationen fortfarande sover klockan 7.30.

Nångång är det faktiskt jobbigt med alla dehär, eftersom att man inte vet vilken som vill ut inifrån. Å andra sidan är det ju alltid roligt med växling! :-)

Be a buddy, not a bully!

Jag måste säga att jag inte blir lätt rörd när jag kollar på ett videoklipp eller en film. Mycket sällan faktiskt. men när jag la märke till ett videoklipp som spridits över internet bestämde jag mig för att kolla den eftersom att så många hade rekommenderat den. Jag hade ingen aning om vad som väntade, jag såg en normal pojke i tonåldern, som pratade via pappersark. Jag satt och följde med texten, och fann mig själv plötsligt störtgråtande. Klippet (som finns här nedanom) handlar alltså om en tonårspojke som blivit mobbad sedan han gick på första klass, och nu skall börja på åttan. Han skriver om vad han gjort åt sig själv, hur han tar det, och man kan ju till slut inte göra något annat än att tycka synd om pojken, helt enkelt.

Jag personligen har aldrig blivit ordentligt mobbad, så jag kan ju inte veta hur hemskt han har det, eller veta hur han mår. Det enda jag vet är att jag kan göra något åt liknande situationer.

Plötsligt känner jag mig som en dålig person.

Jag har aldrig varit en stormobbare. Visst har jag sagt fult åt människor, och pratat fult om människor. Men så många gånger som jag bara helt enkelt gått förbi en situation där någon blir kränkt, begår fysiskt våld eller annars bara står och pressar den andra ner i marken, gör det mig (och möjligtvis många andra) lika elaka. Okej, vi står inte där och sparkar och skriker och spottar en oskyldig i ansikte. Men vi vänder ryggen om. Ifall vi inte gjorde det skulle inte mobbningen fortsätta. Vi kunde helt bra göra något åt det. Men gör vi det? Nej. Nångång kan det vara rena motsatsen; vi står och hejar på mobbaren.

Härefter kommer jag inte längre att bara se på när någon blir behandlad som skit utan orsak, när jag kan vara den som får slut på det hela. Varför ska man bara vända ryggen till när det inte är så mycket begärt att räcka sin hand åt den mobbade och gå iväg. Nu känner jag mig som om jag bara vill krama om personen i videoklippet. Men jävligt modigt av honom att lägga upp videon, och han har ju fått massvis med "support."