Den eviga stämpeln

Let's go deep shit!
Jag antar att det jag kommer att skriva inte är för personligt, eftersom att alla vet och alla pratar. Och när alla pratar, blir saker mer överdrivna, så det skall låta bättre (alltså sämre då) och för att folk skall ha något att prata om.

Jag är otroligt glad över att det är ett nytt år, eftersom att man lovar saker och gör ändringar, bara för att det redan från långt tillbaks har varit en tradition att göra nyårslöften. Mitt var inte att sluta röka, minska på att dricka, eller att äta hälsosamt. Jag har gjort ett nyårslöfte vilket jag hållit för mig själv; att respektera mig själv och min kropp.

Det jag skriver kommer inte att ändra på hur mycket det pratas och vem som pratar, jag bara vill få det sagt, helt enkelt. Förra året var helt ärligt åt helvete. Jag drack varje veckoslut, och när jag dricker gör jag saker som jag ofta ångrar nästa morgon. Jag har inte riktigt förstått hur långt allting egentligen gick; när man täntke på att "jag är fortfarande ung och kan göra vad jag vill, livet är för kort för att låta bli." Men uschfyfan. Och detta leder alltid till att folk pratar, och jag skäms. Jag kan bra säga att jag skäms som fan, och jag skulle göra vad som helst för att gå tillbaka i tiden och göra annorlunda. Jag har också satt min tid och mina känslor på helt fel personer, vilket som också har lett till att man blivit använd. När man är förtjust är man förblindad; och då vill ju allting oftast skita på sig. För mig iallafall.

Och allt det här var inte ens länge sen, men när jag redan ser bakåt på hurdan jag var och vad jag gjorde mår jag illa av det. Och det är ju inte så mysigt att bli kallad för billig och lätt, men jag har absolut inget att säga emot. Det värsta är att det dom säger stämmer, och det känns naket. Pinsamt. Kränkande. Och vid situationer som denna har man inte så värst mycket att göra heller, för stämpeln är som tatuerad i min panna. Jag kan inte göra något åt saken, alls. "I told you" är vad jag har hört för det mesta, och fy fan vad det känns hemskt. Jag kan inte ens förklara hur det känns. När jag går ute på gatorna vill jag bara göra mig så osynlig som möjligt, för att alla vet. "Där är hon som e billig" tänker dom när dom kör förbi.

Så mycket kan jag glädja mig, att allting faktiskt inte stämmer, och då bryr jag inte egentligen. Jag kan inte skämmas för något jag inte gjort. Men när man tillägger sakerna som inte stämmer till det som stämmer, så visst låter det illa då. Mycket illa. Jag skulle göra vad som helst för en ny start.

Men det kommer jag inte att få. Jag bara väntar på att jag kan flytta åt helvete från det här och börja om. Totalt.

All I can do is blame myself and look at the people laughing at my face.